Provar något nytt i köket

trying-something-new-in-the-kitchenIdag ska det provas något nytt här hemma. Vanligtvis gillar jag att hålla mig till det recept jag känner till väl, men utveckla dessa genom att förändra smakerna eller sättet att tillaga maten på. Idag känner jag dock för att prova något som jag inte lagat förut. Förhoppningsvis blir det inte alldeles för konstigt så att även sonen vågar smaka.

Han är lite knepig mitt barn. Egentligen är nog det allra flesta ungar lite kinkiga med maten, men jag börjar känna att det hindrar oss andra från att äta den mat som vi vill och att det även hindrar honom från att våga testa och utveckla nya favoriträtter eller smaker. Det är ingen stress eftersom han äter bra och växer på i rasande takt, det är mer att jag tycker det är nyttigt att våga prova.

I kväll satsar jag på indisk fiskgryta med koriander, ingefära och sojabönor. Jag hoppas att han ska tycka att den färgsprakande gula färgen är tillräckligt lockande för att våga testa på grytan. Ingefära har i sig en rätt stark smak, så den planerar jag att enbart ta en liten gnutta av och inte som i receptet, en hel tesked.

Ingen i vår familj liter av någon form av matallergi, men för den som undrar så är detta recept helt fritt från gluten, laktos, mjölkprotein och ägg, vilket gör att majoriteten av människorna kan äta den. Trots att väldigt många indiska rätter kopplas ihop med curry, så är det faktiskt curryn som gör hela grytan i det här fallet och är även något som jag ofta använder i min matlagning. Det är en smakrik och färggrann krydda som kan piffa till det allra tråkigaste rätter om man använder den på rätt sätt.

Medan grytan står på spisen i sådär cirka 7-8 minuter ska jag passa på att vika tvätt. Hur mycket ny spänning man adderar i livet kommer man sällan ifrån det allra roligaste vardagssysslor. Suck!

Nu kom november, Norrland

stockholm-public-transportTunnelbanan går inte. Igen. Varje år är det samma sak trots att Stockholms kommunaltrafik borde vara väl förberedda på att snö faktiskt kan dyka upp under november. Det är inte det att jag skyr att åka buss, eller t.ex. ta taxi till mitt jobb för att hinna i tid. Jag bara vill inte. Jag vill inte för att jag är envis och någonstans tycker jag faktiskt att det borde fungera som det ska, jag betalar för att använda det och mycket dessutom.

På något sätt är jag dock väldigt tacksam för hur många olika sätt Stockholm erbjuder för den som vill ta sig runt. Går inte tågen finns pendel, går inte pendel finns buss och man kan omöjligt (om du inte ska besöka någon ute på vischan) ha någon ursäkt att inte komma fram.

Vi pratade mycket om detta på jobbet häromveckan då snön överraskade oss alla och trafiken stod totalt still. En kollega till mig kommer från Norrland och gillar självklart att trycka på hur mycket stockholmarna ”överdriver för lite snö”. Till viss del förstår jag, absolut, för vi, läs SL, borde ha mer koll på det här nu. Det är liksom inte ovanligt för Sverige att ha snö, eller slask, eller halka. Däremot är det ovanligt att det kommer så mycket snö att man ser föräldrar dra sina barn i pulkor, UNDER snön.

Jag vet inte, jag kan inte undgå att le lite när jag får höra sådana kommentarer. För oavsett vart du kollar i Sverige så är det mycket som kommer skilja platserna åt. Jag påminde henne snällt, men anmärkningsvärt pikande, om hur smidig hon var när hon först kom till Stockholm och fick uppleva både fart, storstadsliv och hundratals stressade människor.

Nu var det dock länge sen hon flyttade hit till Stockholm och det är nästan så att hennes dialekt är helt försvunnen. Ibland kan man höra den komma tillbaka på vissa ord, men utöver det så skulle nog de flesta ta henne för en tvättäkta stockholmare. En stressad, jäktad, knufflande och bufflande stockholmare som tycker att det är oroväckande om någon okänd pratar på tunnelbanan.