Jag borde bo i hus

stay-in-the-houseDet är inte det att jag tycker illa om min granntant. Hon är ordentligt till åren och har ofta svårt att sköta vardagssysslor. När jag först flyttade in hjälpte jag henne dagligen, det kunde vara allt från att bära hem kassar när jag själv var och handlade, se till att hon fick hjälp till tvättstugan eller bara frågade om det fanns något hon behövde.

Jag råkade ta hennes tvättid en gång. Det var verkligen inte meningen, men alla ni som har tillgång till en så kallad “spontantvätt” vet hur blixtsnabb man måste vara för att hinna ta maskinerna. Jag älskar konceptet egentligen, det är ett separat rum där alla som har tillgång till tvättstugan kan tvätta om maskinen är ledig, ingen tid behöver bokas. När jag var mitt i helgstressen och insåg att ingen i familjen skulle gå iväg på måndag med rena kläder, sprang jag snabbt ner. Tvättmaskinen var ledig, så jag tog den. Det visade sig då att “lilla miss granntant” enbart hade gått upp för att hämta tvättmedel och där stod jag och hade beslagtagit maskinen. Jag tog inte ur min tvätt och hon pratar inte längre med mig. Tittar inte på mig, så arg är hon.

På kvällen kom jag sedan att fundera på det här med grannar och hur svårt det egentligen kan vara när man bor i hyreslägenhet. Det är liksom så många andra människor runt omkring som man måste samsas med på ett eller annat sätt. Man ska tänka på ljudnivå, vilken tid man får eller inte får dammsuga, det rekommenderas att inte duscha för sent eftersom vattnet i rören kan störa grannarna, sura miner syns i trappen om sonen har känt för att vakna klockan 6 på en helg och springa runt.

Jag ska inte säga något egentligen. Jag stör mig på absolut allt och alla som bor i samma hus, men på något sätt är alla andra människors sätt att leva alltid helt tvärtemot sitt eget.